Vi skulle ha fjällvandrat
Förvånat insåg jag att vi bara var tre kvar hemma, att den som flyttat, lämnat ett gigantiskt hål efter sig. Det gick så himla fort från bebis till vuxen människa. Det var ju inte som om jag inte visste att de skulle växa upp, bli stora, men jag hade ingen aning om att det skulle gå så fort.
Det var över. Det var försent.
Det var så mycket som vi inte hann med. Och så mycket jag hade velat göra annorlunda. Jag hade velat vara världens bästa förälder. Det blev inte så. (Det beror säääkert bara på att jag inte hann.)
Så här står det på baksidan av boken:
Med mycket humor och oändlig kärlek till föräldraskapet närmar sig Gunilla Bergensten det vi alla bävar för när barnen är redo att flytta hemifrån: Har jag hunnit lära dem allt viktigt? Vad kunder ja ha gjort annorlunda? Vad kunde jag ha gjort bättre?
Nu, i slutet av det största äventyret av alla – att vara varje-dags-förälder – ser hon tillbaka på alla sina misstag, hela 26 stycken. Hon erkänner villigt, utan att skönmåla varenda ett.
På samma befriande sätt som i bästsäljaren Familjens projektledare säger upp sig funderar Gunilla Bergensten på om hon kanske borde curlat (plogat) mindre, lyssnat mer, gett färre råd och fjällvandrat, åtminstone en enda gång.
Vi skulle ha fjällvandrat och 25 andra misstag jag gjorde nar barnen växte upp är en bok full av skratt och igenkänning. En bok for alla föräldrar som tycker att tiden går alldeles for fort.
Familjens projektledare säger upp sig
Jag kallade den ”Den svarta boken”, och i just en svart anteckningsbok skrev jag ner allt jag upplevde som en gigantisk orättvisa – att jag var tvungen att komma ihåg allt, planera allt och bära hela familjens logistik på mina axlar. Att Magnus så lätt kunde bara glida med och glömma och inget var förväntat av honom och jag kämpade som en full konståkare för att hålla balansen bland alla måsten. Jag undrade vad det var för fel på honom; varför kunde han inte? I hemlighet dokumenterade jag alla oförrätter. Jag var förbannad.
Sedan blev den svarta boken stulen tillsammans med min dator på ett tåg i Norge. Och då blev jag ändå argare. Men. Jag kom ändå ihåg allt. Och lite till.
I korthet, det talas mycket om att vi curlar för våra barn. Men det är väl inget emot det sopande som vi kvinnor dagligen utför framför barnens pappor. Jag håller banan så blank åt min man att han formligen glider genom vardagen.
Är det rimligt? Varför håller jag på så här? Men mest av allt undrar jag: Varför kan inte min man hantera familjelogistiken? Är det som han påstår, att det är skillnad mellan våra hjärnor? Att min funkar bättre när det gäller inköp av regnställ och planering inför studiedagar. Eller är det som jag ibland misstänker, att han kan men inte vill?
Läs om eller lyssna på min kaotiska vardag och hur jag sa upp mig från det jobb jag aldrig sökt och ens är lämpad för. Säkert kommer du att känna igen dig!
Det här är en bok för alla kvinnor som älskar sina män – men som är trötta på att vara familjens projektledare. Riktigt trötta. Min ackumulerade frustration har sprejmålat sidorna med ilska, på min jakt efter en förklaring och en lösning.
”Fenomenalt skrivet om mammor med helikoptersyn på hela familjens tillvaro… . Jag ler obehagligt ofta igenkännande åt Gunilla Bergenstens exempel från hennes egen vardag.
- PS!
”Läs hennes bok! Själv blir jag glad och skönt arg av den och hoppas på bestsellersucce.”
- Amelia
”En rolig bok, men hög igenkänningsfaktor.”
- Svenska Dagbladet
”Hon skriver roligt, mitt i prick och ganska ilsket. Tragikomiskt för oss dubbelarbetande morsor.”
- Mama
”Så härligt plågsam och så mitt i prick som den bara kan vara.”
- Sundsvalls Tidning
”Ingen bok har träffat mig med en sådan käftsmäll som denna! Finns det någon som INTE känner igen sig?!”
- Magdalena Graafs blogg
”Den kan med fördel läsas av män i karriäråldern.”
- Jönköpings-Posten
”Ett bitskt och underhållande inlägg i jämställdhetsdebatten.”
- Sydöstran
Att älska varandra i längden - och på bredden
En av de böcker som betytt mest för mig är En gift mans dagbok av Sven Lindqvist. I den boken beskriver han sina första år som gift med Cecilia Lindqvist. Det är en bok om vad tvåsamhet kräver samtidigt som den är en källa till styrka (läs mer här). Jag tror på äktenskapet. Jag tror på det långa förhållandets möjligheter, även när det är skittråkigt. Det ville jag skriva om. Det vanliga äktenskapets alla dagar. Alla dagar som man lätt glömmer bort.
För vi hämtar och lämnar, handlar och städar, längtar efter nya köksluckor, sovmorgon och semester. Men vi längtar sällan efter varandra. Att älska varandra i längden och på bredden handlar om att vara gift och om att fortsätta vilja vara det. Länge. Går det att hålla gnistan vid liv? Kan man ha kul hela vägen? Finns det några genvägar till en roligare vardag och ett bättre familjeliv?
Det här är en bok om det långa äktenskapets möjligheter. Men också om hur svårt det kan vara.
”Nora Ephron har återuppstått - och heter Gunilla Bergensten! Att älska varandra i längden och på bredden är den efterlängtade uppföljaren till succéboken Familjens projektledare säger upp sig, och den här gången handlar det om konsten att bedriva äktenskap trots att det mesta talar för att vi borde göra tvärtom.
Igenkänningsmätaren slår i taket när humoristen Bergensten beskriver den grå relationsvardagen, där diskussionsämnena har sinat och passionen är lika spänstig som ett gammalt bröd. Läs, lär, garva, eller andas ut och fira din skilsmässa.”
- M-magasin
”Vi har haft en skilsmässo- och olyckstrend inom den svenska litteraturen. Därför är det befriande att läsa Gunilla Bergenstens betraktelse om det fungerande långa äktenskapet – att det faktiskt går att älska en annan person livet ut. ”
- Metro
”Det är många tänkvärda sekvenser och igenkännande leenden som ryms i den lilla fina boken.”
- Sveriges Radio P4
”Stor igenkänningsfaktor med bra tips. Betyg 5 av 5.”
- MåBra
När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre)
Jag har till och från alltid fört dagbok och mer intensivt under mitt sista år som 30-någonting då en massa oväntade saker hände. Det kändes stort att bli 40 och så pass epokgörande att det ställde hela livet på sin spets, inte bara för mig. Snart var frågan “Ska det vara så här fram tills vi dör?” lika vanlig som “Kan ni rekommendera en bra rörmokare?”. Och det ville jag skildra i den här boken.
Enligt den kinesiska tideräkningen var 2006 hundens år, i mitt fall snarare Bulldoggens. Rynka las till rynka och snart följde inte halsens hud med när jag vred på huvudet.
Och samtidigt som jag tillbringade tid framför spegeln hände följande i min bekantskapskrets: livskris, sex med fel person, skilsmässa, garagebygge, sex med annan fel person, bebis, någons tonåring fick hångla för första gången. Och några flyttade till Nässjö.
Det var ett år med stora förändringar.
”Bergenstens förra, Familjens projektledare säger upp sig, blev en bästsäljare och det ger jag mig sjutton på att den här också blir. Med all rätt. För den är tankeväckande.”
- Metro
”Gunilla Bergensten är rolig, ganska klok och hon vet inte minst hur man skriver.”
- PS
"Gunilla Bergensten har skrivit en självupplevd skildring om sitt sista år som 30-åring… . Det är existensen satt på sin spets i storstadsmiljö. Om åldersångest som skapande kraft. Det är riktigt roligt, på ett ålderdomligt sätt."
- Femina
Konsten att vara otrogen på Facebook
Det var Facebooks förmåga att koppla ihop nu med då som fascinerade mig i mediets barndom – eftersom jag alltid har upplevt att det är lättare att gå bakåt än framåt. Det är lättare att ha sex med någon som velat ha sex med en, jämfört med att leta upp någon ny. Att skicka ett mejl till en gammal kärlek är lite väl påfluget. Men ett meddelande på Facebook är bara trevligt. Jag var också fascinerad av vad vipostade – hur det privata och offentliga flöt ihop. Hur vi i dessa första staplande steg bland sociala medier lämnade ut mycket utan att riktigt fundera på vad det innebar.
Ur den idén fick Tove och Christian liv.
Tack vare Facebook har Tove kontakt med Christian igen. Genom åren har hon försökt att hitta honom. Flera gånger. Och egentligen mot bättre vetande. Facebook förde dem samman igen. Detta sociala nätverk som har blivit så viktigt för Tove sedan hon gett upp reklambyråjobbet och flyttat med sin man till Varberg. På Facebook kan hon hålla kontakten med vännerna och sär kan hon knyta ihop då med nu.
För Tove kan inte låta bli att längta bort från vardagen. Inte kan det väl vara så farligt att flirta lite på nätet. Hennes man behöver ju inte få veta något, och det man inte vet något om har man ju inte ont av…
”Romanen är underhållande och roligt skrien, med djupare tema under ytan.”
- Dalarnas Tidningar
”…absolut läsvärd som ett dokument över tiden då allt som räkas är det som tål att visas upp för omvärlden.”
- På Landet
”Men ett så aktuellt ämne som Facebook och stil i chick lit, kan Gunilla Bergenstens debutroman bli en storsäljare. Den är oerhört lätt att läsa och underhållande …”
- Nerikes Allehanda