Mina favoritförfattare: Vilhelm Moberg

Jag läser om Utvandrarserien varje år. Fram och tillbaka. Jag läser aldrig om Roberts historia. Den är så ... förfärlig. Men resten, om och om igen. Jag förstår USA idag genom Vilhelms berättelse. Så enkelt är det.

I går stod jag vid havet som Vilhelm badade i varje morgon. Här i Carmel kom han att skriva stora delar av sitt epos. I (en fantastisk) biografi om Vilhelm Moberg, "Mannen från skogen", berättar författaren Jens Liljestrand hur Vilhelm badade varje morgon. Då gick han ned från sitt hyrda hus, det sluttar ner mot havet, tog sig ett dopp och gick sedan hem för att jobba.

Havet är magiskt vid Carmel. Igår låg dimman som en filt över solen och frätte bort alla färger. Hela byn är förresten magisk. Försök komma hit en vardag, på helgerna är det svårt att hitta parkering.

När man läser om en bok gång på gång, som jag har läst Utvandrarserien, så får den olika gestalt. Böckerna har så många bottnar. Är så många saker. Men mest av allt, för mig, är det en kärlekshistoria. Den mellan Karl-Oskar och Kristina.

De vackraste kapitlen hittar man i slutet av "Sista brevet till Sverige". Vilhelm var trött och sliten efter att ha jobbat på böckerna under nästan 10 år. Han är vad vi idag skulle kalla utbränd. Det skiner igenom i sista boken. Karl-Oskar är en bruten man, hans kropp är slut. Han har ständig värk och tillbringar timmar i sängen där en karta över hembygden håller honom sysselsatt. Kartan hjälper honom att komma hem - med den i handen färdas han tillbaka i tid och rum och här möter han kvinnan som skulle bli hans hustru om och om igen.

Så vackert. Precis som Carmel.

En gift mans dagbok

Det var inte därför att Sven Lindqvist gick bort i maj som jag läste om en gift mans dagbok i somras.

Det gjorde jag för att jag alltid gör det under sommaren när jag är på landet där hans bok står i bokhyllan.

Ingen bok har betytt mer för mig när det gäller äktenskap än en ”Gift mans dagbok” av Sven Lindqvist.

Boken är rätt … saknar stora konflikter, så kan vi väl säga. Sven skriver själv att det är inga stora saker som händer under hans första år som gift, att han och hans fru bråkade en gång i Grekland, att han en gång gick på teater med en annan kvinna, men hans fru visste om det, är några av de stora händelserna. Ingen är otrogen. Ingen skiljer sig. Den handlar om att leva tillsammans, om vänskap, lojalitet och trohet. Och blir på så sätt mycket större. Mycket större. Den handlar om vardagen som gift. Om det man ger upp, och det man får – och att i förlängningen vara tillfreds med det.

Det absolut viktigaste för mig är inte vad som händer, det är hur Sven och Ci, som han kallar henne, organiserar sitt liv. Jag vet knappt något bättre ord. Hur de bestämmer att deras liv och äktenskap ska se ut. Det börjar med hur de planerar och möblerar sin lägenhet. Det är en tvåa. De tar varsitt rum. Inreder varsin arbetsplats, i sina respektive rum. Möblerar på ett sådant sätt att hans önskan om det spartanska balanserar mot hennes om möbler med hantverkskvalitet. De gör inte som alla andra, delar sovrum och har ett vardagsrum. De bestämmer att hon ska jobba, som lärare, för att han ska kunna skriva på heltid. Hon försörjer honom. De väntar med barn. De bestämmer sig för att lägga pengar på resor, de vill resa mycket och långt bort. Det finns tillfällen då deras livsstil, som många gånger är fattig i omvärldens ögon, kolliderar med just omvärlden. Som när Ci blir erbjuden en kappa, av sin svärmor, för att den hon, Ci, har är så lappad och lagad.

Om detta, att ha en plan, att bestämma hur man vill ha det, är inget enskilt kapitel. Det är inget som Sven Lindqvist ens verkar fundera över, om det är viktigt eller märkvärdigt. Det är där mellan raderna. Kanske är det självklart för honom, men jag tror DE är ganska ensam om det, att vara så målmedvetna. Att inte låta andras förväntningar styra deras äktenskap.

Det är naturligtvis Svens historia, han baserar den på sina dagboksanteckningar, inte Cis. Men hon är centrum för hela berättelsen, trots att man enbart ser henne genom Svens ögon. Jag blir bara mer och mer nyfiken på henne. Och utan att hon delat en enda tanke med mig så känner jag igenom mig i henne. Eller i Svens bild av henne. Och många gånger tycker jag att Sven beskriver dynamiken i mitt eget förhållande. Jag ser på hur de skapar varandra, hur de växelvis drar relationen framåt. Vad de väljer bort, vem som blir tongivande. Ser hur hon som en gång funderade på modedesign istället väljer en annan väg, en som liknade Svens. Hon kom också att bli författare, med två Augustpriser i bagaget, och senare professor. Hon är oerhört musikalisk (en av sina Augustpriser har hon fått för en bok om det kinesiska instrumentet Qin), men det är något som tillsammans med Sven kommer i andra hand, han är nämligen helt ointresserad.

Sven beskriver deras relation, deras äktenskap, med en väldig klarsynthet. Han försöker beskriva båda sidorna, även hennes, och fram träder en berättelse om ett vanligt, men väldigt ovanligt, äktenskap.

Och jag tycker det är fascinerande. Hur de lever. Hur de bestämmer sig. Hur de formar sig eget liv. Hur de gör medvetna val hela tiden.

De skiljde sig – Sven och Ci – senare. Och det har jag svårt att hantera. För jag vill verkligen att de skulle leva lyckliga tills döden skiljde dem åt. Att det som Sven beskriver var ett framgångsrecept.

Men nu blev det inte så. Men jag tror fortfarande på dem. Att någonstans är de fortfarande tillsammans.

Fråga: Hur gör man för att skriva en bok?

Frågan kan se lite annorlunda ut, men handlar egentligen om samma sak – processen, hantverket. Och mina råd.

Detta är vad jag säger:

1. Man ska bara skriva en bok om man inte kan låta bli. Det är så mycket jobb att det blir svårt annars.

2. Inget händer om man inte gör plats för det, att man avsätter tid. Särskilt om man vill skriva en bok.

3. Joan Carol Oates har sagt att det är inte bristen på talang som är problemet när det kommer till bokskrivandet, det är att man blir avbruten gång på gång. Så sant. Man behöver hålla igång sitt berättande. Till exempel, när jag har jobbat mycket har jag avsatt en timma varje dag för att skriva, mellan 8 och 9 på kvällen. På så sätt behöver jag inte börja om varje helg.

4. Ja, det är ok att sätta av tid för sig och för att skriva en bok även om det aldrig blir utgiven. Börja med att avsätta tid att gå en skrivarkurs.

5. Börja inte med att censurera dig själv och ditt skrivande. Tänk inte ”jag kan inte skriva detta, för då kan hen bli ledsen eller arg”. Det du skriver i första omgången kanske inte ens finns med i slutresultatet. Det du börjar med kanske inte bär hela vägen och försvinner någonstans. Senare i processen kanske känslan är viktigare än händelsen och den kan ta en annan form. Mycket kan hända längs vägen. Börja inte med att sätta ramar på ditt

berättande.

6. Jag skriver inte från början till slut, jag skriver mer … överallt. Jag har ett gäng idéer om saker jag vill skriva om, de har jag listade, ofta skrivna för hand. Jag börjar på texter, får idéer medan jag skriver, och hoppar dit. Jag byter ofta spår. Min process är att tanken, idén styr. Sedan redigerar jag materialet – flyttar om och parar ihop texter som handlar om liknande saker och fyller i hålen i mellan styckena och tankarna. Jag printar texterna om och

om igen. Jag gör av med många träd. Jag är inte stolt över det, men jag kan inte få samma överblick på en skärm.

7. Korta texter är också bra texter. Det är inte längden som är avgörande.

Allas process är mer eller mindre personlig. Men den börjar alltid med avsatt tid. Tid för att skriva och den får man inte bara. Den måste man skapa.

Sådär ja. Ha så kul!