top of page
Header_Mossa.jpg

Titta! En ny bok!


Om du förvånat ser barnen växa upp (alldeles för fort) och vara på väg att lämna hemmet (alldeles för snart) och funderar på om du är riktigt klar med allt du borde ha sagt, gjort och lärt dem, och på vad som kunde blivit annorlunda då är Vi skulle ha fjällvandrat - och 25 andra misstag jag gjorde när barnen växte upp boken för dig. 

Det gick alldeles för fort. Och det blev inte riktigt som jag tänkt mig. 

Den här boken är en uppföljare till min megahit Familjens projektledare säger upp sig - som nu kommer som ljudbok. 

Vi skulle ha fjällvandrat - och 25 andra misstag jag gjorde när barnen växte upp är inte alls lika arg som sin föregångare, men jag hoppas att den berör precis lika mycket. 


Jag tittade på min gamla blogg på yourlife (http://booksdreams.se/att-alska-varandra/)

och hittade följande blogpost från september 2013. Jag hade läst någon föräldrabok och konstaterade:


Det håller på att skrämma skiten ur mig. På riktigt. JAG HAR GJORT SÅ MYCKET FEL!!!


Jag önskar så att jag kunde börja om. Börja om från början. Herregud, vad mina barn skulle bli lyckliga människor. De skulle vara framgångsrika, de skulle dela med sig, göra skillnad, vara glada, ha gott självförtroende och god självkänsla (vad det nu är för skillnad, jag vet inte), bemöta alla med respekt, vara intresserade, nyfikna och fulla av empati för alla djuren och människor och träden.


Och de skulle vara lyckliga, lyckliga, lyckliga hela tiden.


Det är ju egentligen det enda man vill – om man ska vara riktigt ärlig (om man bortser från friska). Det är väl roligt om de har ett jobb som betalar bra, så de kan unna sig både det ena och det andra, bo fint och så, men egentligen spelar det ingen roll, bara de är lyckliga.

När de är mindre så är det så lätt att åstadkomma, de slår sig, man blåser och tar fram ett plåster, ju äldre de blir ju svårare är det att blåsa. Det är svårt att blåsa på en tonåring.

Särskilt när man inte ens får komma i närheten.


Lyckliga barn.


Det finns många böcker just nu om lycka i USA. Det är ett I-landsproblem, det är jag säker på. Man har allt, men man är ändå inte lycklig. Jaha, då får vi skriva en bok om det också, hur man blir lycklig.


Jag läser ”Raising Happy” och bara titeln gör mig lite orolig. Jag trodde på sätt och vis att barn i grund och botten är lyckliga, de är glada och arga och mest av allt så är det rätt glada. Det blir arga när något går dem emot, det inte blir precis som de tänkts sig, men det betyder ju inte att de kan få precis som de vill – det skulle inte göra dem lyckliga. Men i grunden så är väl barn lyckliga? Eller har jag helt missuppfattat det?


Det känns lite som om alla dessa böcker om att ha lyckliga hem och lyckliga barn innehåller en massa projekt och saker man måste göra, precis vad man behöver – fler projekt. Inte. Det blir som ytterligare ett måste. Och det gör en ju inte särskilt glad.

Jag har alltid känt mig rätt trygg i min föräldrarroll. Men allt eftersom tiden går (och ju fler böcker jag läser) blir jag allt mer osäker. Jag kunde ha varit bättre förälder. Det är enkelt och säga att man gör och gjort så gått man kan och kunde, men, sanningen och säga, jag kunde ha funderat mer på vad och hur jag gjort saker. Varför jag sagt nej och varför vissa saker sluppit förbi. Jag kunde ha varit bättre.


Det är aldrig försent, sa någon vis, men i det här fallet – jo, faktiskt, det är försent. Jag har en 16-åring. Om tre år bor han inte längre med oss. Jag är rädd för att det faktiskt är försent.

Han får klara av det där med lycka på egen hand…


Numera begär jag inte lyckliga barn. Numera hoppas jag bara på att de ska ha det bra. Lyckliga känns lite mycket att hoppas på.


Men tänk att jag fem år senare bestämmer mig för att skriva just om alla fel jag har gjort. Det kanske var därför det gick så himla fort att skriva den här gången? För att jag faktiskt funderat på den här boken och alla mina misstag i så himla många år.


År in och år ut. Och fortfarande till och från.


Jag läser om Utvandrarserien varje år. Fram och tillbaka. Jag läser aldrig om Roberts historia. Den är så ... förfärlig. Men resten, om och om igen. Jag förstår USA idag genom Vilhelms berättelse. Så enkelt är det.


I går stod jag vid havet som Vilhelm badade i varje morgon. Här i Carmel kom han att skriva stora delar av sitt epos. I (en fantastisk) biografi om Vilhelm Moberg, "Mannen från skogen", berättar författaren Jens Liljestrand hur Vilhelm badade varje morgon. Då gick han ned från sitt hyrda hus, det sluttar ner mot havet, tog sig ett dopp och gick sedan hem för att jobba.


Havet är magiskt vid Carmel. Igår låg dimman som en filt över solen och frätte bort alla färger. Hela byn är förresten magisk. Försök komma hit en vardag, på helgerna är det svårt att hitta parkering.


När man läser om en bok gång på gång, som jag har läst Utvandrarserien, så får den olika gestalt. Böckerna har så många bottnar. Är så många saker. Men mest av allt, för mig, är det en kärlekshistoria. Den mellan Karl-Oskar och Kristina.


De vackraste kapitlen hittar man i slutet av "Sista brevet till Sverige". Vilhelm var trött och sliten efter att ha jobbat på böckerna under nästan 10 år. Han är vad vi idag skulle kalla utbränd. Det skiner igenom i sista boken. Karl-Oskar är en bruten man, hans kropp är slut. Han har ständig värk och tillbringar timmar i sängen där en karta över hembygden håller honom sysselsatt. Kartan hjälper honom att komma hem - med den i handen färdas han tillbaka i tid och rum och här möter han kvinnan som skulle bli hans hustru om och om igen.


Så vackert. Precis som Carmel.


Det var inte därför att Sven Lindqvist gick bort i maj som jag läste om en gift mans dagbok i somras.


Det gjorde jag för att jag alltid gör det under sommaren när jag är på landet där hans bok står i bokhyllan.


Ingen bok har betytt mer för mig när det gäller äktenskap än en ”Gift mans dagbok” av Sven Lindqvist.


Boken är rätt … saknar stora konflikter, så kan vi väl säga. Sven skriver själv att det är inga stora saker som händer under hans första år som gift, att han och hans fru bråkade en gång i Grekland, att han en gång gick på teater med en annan kvinna, men hans fru visste om det, är några av de stora händelserna. Ingen är otrogen. Ingen skiljer sig. Den handlar om att leva tillsammans, om vänskap, lojalitet och trohet. Och blir på så sätt mycket större. Mycket större. Den handlar om vardagen som gift. Om det man ger upp, och det man får – och att i förlängningen vara tillfreds med det.


Det absolut viktigaste för mig är inte vad som händer, det är hur Sven och Ci, som han kallar henne, organiserar sitt liv. Jag vet knappt något bättre ord. Hur de bestämmer att deras liv och äktenskap ska se ut. Det börjar med hur de planerar och möblerar sin lägenhet. Det är en tvåa. De tar varsitt rum. Inreder varsin arbetsplats, i sina respektive rum. Möblerar på ett sådant sätt att hans önskan om det spartanska balanserar mot hennes om möbler med hantverkskvalitet. De gör inte som alla andra, delar sovrum och har ett vardagsrum. De bestämmer att hon ska jobba, som lärare, för att han ska kunna skriva på heltid. Hon försörjer honom. De väntar med barn. De bestämmer sig för att lägga pengar på resor, de vill resa mycket och långt bort. Det finns tillfällen då deras livsstil, som många gånger är fattig i omvärldens ögon, kolliderar med just omvärlden. Som när Ci blir erbjuden en kappa, av sin svärmor, för att den hon, Ci, har är så lappad och lagad.


Om detta, att ha en plan, att bestämma hur man vill ha det, är inget enskilt kapitel. Det är inget som Sven Lindqvist ens verkar fundera över, om det är viktigt eller märkvärdigt. Det är där mellan raderna. Kanske är det självklart för honom, men jag tror DE är ganska ensam om det, att vara så målmedvetna. Att inte låta andras förväntningar styra deras äktenskap.


Det är naturligtvis Svens historia, han baserar den på sina dagboksanteckningar, inte Cis. Men hon är centrum för hela berättelsen, trots att man enbart ser henne genom Svens ögon. Jag blir bara mer och mer nyfiken på henne. Och utan att hon delat en enda tanke med mig så känner jag igenom mig i henne. Eller i Svens bild av henne. Och många gånger tycker jag att Sven beskriver dynamiken i mitt eget förhållande. Jag ser på hur de skapar varandra, hur de växelvis drar relationen framåt. Vad de väljer bort, vem som blir tongivande. Ser hur hon som en gång funderade på modedesign istället väljer en annan väg, en som liknade Svens. Hon kom också att bli författare, med två Augustpriser i bagaget, och senare professor. Hon är oerhört musikalisk (en av sina Augustpriser har hon fått för en bok om det kinesiska instrumentet Qin), men det är något som tillsammans med Sven kommer i andra hand, han är nämligen helt ointresserad.


Sven beskriver deras relation, deras äktenskap, med en väldig klarsynthet. Han försöker beskriva båda sidorna, även hennes, och fram träder en berättelse om ett vanligt, men väldigt ovanligt, äktenskap.


Och jag tycker det är fascinerande. Hur de lever. Hur de bestämmer sig. Hur de formar sig eget liv. Hur de gör medvetna val hela tiden.


De skiljde sig – Sven och Ci – senare. Och det har jag svårt att hantera. För jag vill verkligen att de skulle leva lyckliga tills döden skiljde dem åt. Att det som Sven beskriver var ett framgångsrecept.


Men nu blev det inte så. Men jag tror fortfarande på dem. Att någonstans är de fortfarande tillsammans.

bottom of page