top of page
Header_Mossa.jpg

Titta! En ny bok!


Om du förvånat ser barnen växa upp (alldeles för fort) och vara på väg att lämna hemmet (alldeles för snart) och funderar på om du är riktigt klar med allt du borde ha sagt, gjort och lärt dem, och på vad som kunde blivit annorlunda då är Vi skulle ha fjällvandrat - och 25 andra misstag jag gjorde när barnen växte upp boken för dig. 

Det gick alldeles för fort. Och det blev inte riktigt som jag tänkt mig. 

Den här boken är en uppföljare till min megahit Familjens projektledare säger upp sig - som nu kommer som ljudbok. 

Vi skulle ha fjällvandrat - och 25 andra misstag jag gjorde när barnen växte upp är inte alls lika arg som sin föregångare, men jag hoppas att den berör precis lika mycket. 


Jag tittade på min gamla blogg på yourlife (http://booksdreams.se/att-alska-varandra/)

och hittade följande blogpost från september 2013. Jag hade läst någon föräldrabok och konstaterade:


Det håller på att skrämma skiten ur mig. På riktigt. JAG HAR GJORT SÅ MYCKET FEL!!!


Jag önskar så att jag kunde börja om. Börja om från början. Herregud, vad mina barn skulle bli lyckliga människor. De skulle vara framgångsrika, de skulle dela med sig, göra skillnad, vara glada, ha gott självförtroende och god självkänsla (vad det nu är för skillnad, jag vet inte), bemöta alla med respekt, vara intresserade, nyfikna och fulla av empati för alla djuren och människor och träden.


Och de skulle vara lyckliga, lyckliga, lyckliga hela tiden.


Det är ju egentligen det enda man vill – om man ska vara riktigt ärlig (om man bortser från friska). Det är väl roligt om de har ett jobb som betalar bra, så de kan unna sig både det ena och det andra, bo fint och så, men egentligen spelar det ingen roll, bara de är lyckliga.

När de är mindre så är det så lätt att åstadkomma, de slår sig, man blåser och tar fram ett plåster, ju äldre de blir ju svårare är det att blåsa. Det är svårt att blåsa på en tonåring.

Särskilt när man inte ens får komma i närheten.


Lyckliga barn.


Det finns många böcker just nu om lycka i USA. Det är ett I-landsproblem, det är jag säker på. Man har allt, men man är ändå inte lycklig. Jaha, då får vi skriva en bok om det också, hur man blir lycklig.


Jag läser ”Raising Happy” och bara titeln gör mig lite orolig. Jag trodde på sätt och vis att barn i grund och botten är lyckliga, de är glada och arga och mest av allt så är det rätt glada. Det blir arga när något går dem emot, det inte blir precis som de tänkts sig, men det betyder ju inte att de kan få precis som de vill – det skulle inte göra dem lyckliga. Men i grunden så är väl barn lyckliga? Eller har jag helt missuppfattat det?


Det känns lite som om alla dessa böcker om att ha lyckliga hem och lyckliga barn innehåller en massa projekt och saker man måste göra, precis vad man behöver – fler projekt. Inte. Det blir som ytterligare ett måste. Och det gör en ju inte särskilt glad.

Jag har alltid känt mig rätt trygg i min föräldrarroll. Men allt eftersom tiden går (och ju fler böcker jag läser) blir jag allt mer osäker. Jag kunde ha varit bättre förälder. Det är enkelt och säga att man gör och gjort så gått man kan och kunde, men, sanningen och säga, jag kunde ha funderat mer på vad och hur jag gjort saker. Varför jag sagt nej och varför vissa saker sluppit förbi. Jag kunde ha varit bättre.


Det är aldrig försent, sa någon vis, men i det här fallet – jo, faktiskt, det är försent. Jag har en 16-åring. Om tre år bor han inte längre med oss. Jag är rädd för att det faktiskt är försent.

Han får klara av det där med lycka på egen hand…


Numera begär jag inte lyckliga barn. Numera hoppas jag bara på att de ska ha det bra. Lyckliga känns lite mycket att hoppas på.


Men tänk att jag fem år senare bestämmer mig för att skriva just om alla fel jag har gjort. Det kanske var därför det gick så himla fort att skriva den här gången? För att jag faktiskt funderat på den här boken och alla mina misstag i så himla många år.


År in och år ut. Och fortfarande till och från.

Vår erfarenhet av det amerikanska skolsystemet är inget annat än positivt. Det är, vid sidan av den ständigt närvarande solen, det bästa med att bo här. Vi har haft jättetur.


Mina barn har gått och går i både Public Schools, Charter Schools och en liten sväng privat.


Public schools är kommunala skolor och helt gratis, förutom att man förväntas donera tid och pengar för att skolans budget ska gå ihop. Det är ett evigt muffinsbakande och donerande. Men samtidigt trevligt eftersom man får bra kontakt med barnens kompisars familjer, och för oss blev ungarnas första skola snabbt dörröppnaren till vår nya vänskapskrets. Våra barn har gått på Grattan Elementary, School of the Arts (SOTA) och Lowell.


Grattan's ute-klassrum

Charter schools är också gratis och fungerar precis som privata skolor i Sverige, barnen får med sig sin skolpeng. Många av dessa är nischade på olika sätt, vår son gick på Creative Arts i middle school, som hade fokus på kreativitet i lärandet.


Privata skolor finns det hur många som helst. De är dyra. Vi skickade vår dotter tre år på experimentskolan Alt School, som inte finns längre. Privata skolor kostar i runda slängar $30 000 per år för de lägre årskurserna och upp till $50 000 per år för high school. De katolska skolorna ska tydligen vara lite billigare.




SOTA's uppsättning av Cabaret. Skolan har sin egen teater och eleverna sätter ständigt upp musicals, konserter och filmvisningar. De är obegripligt duktiga och alla kan köpa biljetter. Men man får stå ut med att elevernas kompisar skriker halsen ur led.

Generellt är det så att man går i skolan där man bor (det driver också upp hyrorna och ökar segregeringen), men det är inte hela sanningen; var man hamnar baseras också i viss mån på lottning och lite andra grejer som etnicitet och ekonomi. Antagningssystemet har förändrats det senaste året, från ren lottning, till delvis lottning, vilket betyder att vissa skolor komma att stiga i popularitet och andra kommer att sjunka.


I mitt blogginlägg som handlar om var man ska bo i SF nämner jag ett gäng områden, och de har alla väldigt bra Elementary Schools. Många vill gå på McKinley (i Duboce), Grattan (Cole Valley), Rooftop (Upper Market), Sherman (Russian Hill), Claire Lilienthal (Presidio), Creative Arts (Alamo Square).


Populära Middle Schools är Presidio, A.P. Gianini, Roosevelt, Gateway.


High School är mer eller mindre lottningsbaserat, förutom två skolor: Lowell och SOTA, dit söker man på betyg och/eller antagningsprov. Lowell är enormt stor, väldigt traditionell, men vår dotter stortrivs. SOTA, som var vår sons high school, är en art school – som Fame, ni vet tv-programmet om konstskolan i New York.


Förutom dessa två har Washington High School och Lincoln High School väldigt bra rykte. Alla publika. De är jättestora, med tusentals elever, och ligger lite off. Men lokaltrafiken är toppen i SF och alla high school ungar tar sig själva till skolan.


Lick-Wilmerding's lyxiga campus

Vad det gäller privata high schools har jag väldigt liten erfarenhet, men har förstått att Lick-Wilmerding är den skola alla vill komma in på – enhörningsskolan! Men Urban, University och International är också bra.


Bra länkar:

www.ppssf.org

bottom of page