top of page
Header_Mossa.jpg

Titta! En ny bok!


Om du förvånat ser barnen växa upp (alldeles för fort) och vara på väg att lämna hemmet (alldeles för snart) och funderar på om du är riktigt klar med allt du borde ha sagt, gjort och lärt dem, och på vad som kunde blivit annorlunda då är Vi skulle ha fjällvandrat - och 25 andra misstag jag gjorde när barnen växte upp boken för dig. 

Det gick alldeles för fort. Och det blev inte riktigt som jag tänkt mig. 

Den här boken är en uppföljare till min megahit Familjens projektledare säger upp sig - som nu kommer som ljudbok. 

Vi skulle ha fjällvandrat - och 25 andra misstag jag gjorde när barnen växte upp är inte alls lika arg som sin föregångare, men jag hoppas att den berör precis lika mycket. 


Dolores Park en helt vanlig söndag

Någon frågade om hur det är att bo i den här staden.


Fantastiskt och hemskt. Låter konstigt va?


Vi tar det negativa först. Det är väldigt, väldigt dyrt. Ohyggligt dyrt. För att klara sig har man räknat ut att en familj på fyra personer måste man tjäna ungefär $100,000 per år. Om familjens vuxna har två ”minumun wage” jobb så tjänar de ungefär $50,000 per år. Det fattas alltså hälften. Utslagningen av människor är hemsk. De hemlösa är bara toppen på ett isberg av människor som marginaliserats av ekonomin och "systemic racism".


Det som är positivt är miljön och människorna som den här staden drar till sig. Människor med idéer och från olika bakgrund. De kommer från alla delar av USA. Många kommer hit för att de inte riktigt passar in där de är födda och uppvuxna. De kommer för att staden är ett löfte att höra till, att få komma hem. Andra kommer för att försöka gräva guld in Silicon Valley. Det är människor som är öppna, generösa, nyfikna och drivna. Och väldigt liberala. Många frågar hur det är att bo i USA och då kan jag ärligt säga - jag bor inte i USA, jag bor i San Francisco. Det är något helt annat.


En sak till. Solen skiner för det allra mesta. Det är väldigt skönt.


Du skulle bara våga, Rey Starwalker, eller vem du nu är.

Vi har levt som djur. Jag inser det nu. Nu när jag sätter mig i biosalongen och tar fram menyn. Det är såhär man ska gå på bio. Med bordsservice.


Två stolar delar på ett bord. Under bordet finns en meny och svag belysning. Skriv vad du vill ha på en liten lapp och sätt den i den speciella lapphållaren på bordet. Och se! Som en liten vessla tassar en servitör förbi, plockar upp din order, och 10 minuter senare har du din milkshake, sallad, paraplydrink, popcorn hink eller pizza.


Vi har helt enkelt slutat gå på andra biografer.


Alamo Drafthouse startade i Austin, Texas, och utökar långsamt till andra städer. I SF tog de över en bortglömd gammal biograf som renoverades och fick nytt liv. Efter bion kan man med fördel hänga på El Techo som ligger precis bredvid (se min post om restauranger i SF).


Alamo Drafthouse huserar i biografen New Mission

Jag gillar inte espresso, det smakar ... det liksom exploderar i munnen. Usch. Men min man svär på att det är här man får världens godaste espresso. De har också vanligt kaffe, mackor och lite annat. Och det ligger undangömt och mysigt, helt utan turister.





bottom of page