Alamo Drafthouse restaurangbio

Du skulle bara våga, Rey Starwalker, eller vem du nu är.

Vi har levt som djur. Jag inser det nu. Nu när jag sätter mig i biosalongen och tar fram menyn. Det är såhär man ska gå på bio. Med bordsservice.

Två stolar delar på ett bord. Under bordet finns en meny och svag belysning. Skriv vad du vill ha på en liten lapp och sätt den i den speciella lapphållaren på bordet. Och se! Som en liten vessla tassar en servitör förbi, plockar upp din order, och 10 minuter senare har du din milkshake, sallad, paraplydrink, popcorn hink eller pizza.

Vi har helt enkelt slutat gå på andra biografer.

Alamo Drafthouse startade i Austin, Texas, och utökar långsamt till andra städer. I SF tog de över en bortglömd gammal biograf som renoverades och fick nytt liv. Efter bion kan man med fördel hänga på El Techo som ligger precis bredvid (se min post om restauranger i SF).

Alamo Drafthouse huserar i biografen New Mission

Jackson Place Cafe

Jag gillar inte espresso, det smakar ... det liksom exploderar i munnen. Usch. Men min man svär på att det är här man får världens godaste espresso. De har också vanligt kaffe, mackor och lite annat. Och det ligger undangömt och mysigt, helt utan turister.

En gift mans dagbok

Det var inte därför att Sven Lindqvist gick bort i maj som jag läste om en gift mans dagbok i somras.

Det gjorde jag för att jag alltid gör det under sommaren när jag är på landet där hans bok står i bokhyllan.

Ingen bok har betytt mer för mig när det gäller äktenskap än en ”Gift mans dagbok” av Sven Lindqvist.

Boken är rätt … saknar stora konflikter, så kan vi väl säga. Sven skriver själv att det är inga stora saker som händer under hans första år som gift, att han och hans fru bråkade en gång i Grekland, att han en gång gick på teater med en annan kvinna, men hans fru visste om det, är några av de stora händelserna. Ingen är otrogen. Ingen skiljer sig. Den handlar om att leva tillsammans, om vänskap, lojalitet och trohet. Och blir på så sätt mycket större. Mycket större. Den handlar om vardagen som gift. Om det man ger upp, och det man får – och att i förlängningen vara tillfreds med det.

Det absolut viktigaste för mig är inte vad som händer, det är hur Sven och Ci, som han kallar henne, organiserar sitt liv. Jag vet knappt något bättre ord. Hur de bestämmer att deras liv och äktenskap ska se ut. Det börjar med hur de planerar och möblerar sin lägenhet. Det är en tvåa. De tar varsitt rum. Inreder varsin arbetsplats, i sina respektive rum. Möblerar på ett sådant sätt att hans önskan om det spartanska balanserar mot hennes om möbler med hantverkskvalitet. De gör inte som alla andra, delar sovrum och har ett vardagsrum. De bestämmer att hon ska jobba, som lärare, för att han ska kunna skriva på heltid. Hon försörjer honom. De väntar med barn. De bestämmer sig för att lägga pengar på resor, de vill resa mycket och långt bort. Det finns tillfällen då deras livsstil, som många gånger är fattig i omvärldens ögon, kolliderar med just omvärlden. Som när Ci blir erbjuden en kappa, av sin svärmor, för att den hon, Ci, har är så lappad och lagad.

Om detta, att ha en plan, att bestämma hur man vill ha det, är inget enskilt kapitel. Det är inget som Sven Lindqvist ens verkar fundera över, om det är viktigt eller märkvärdigt. Det är där mellan raderna. Kanske är det självklart för honom, men jag tror DE är ganska ensam om det, att vara så målmedvetna. Att inte låta andras förväntningar styra deras äktenskap.

Det är naturligtvis Svens historia, han baserar den på sina dagboksanteckningar, inte Cis. Men hon är centrum för hela berättelsen, trots att man enbart ser henne genom Svens ögon. Jag blir bara mer och mer nyfiken på henne. Och utan att hon delat en enda tanke med mig så känner jag igenom mig i henne. Eller i Svens bild av henne. Och många gånger tycker jag att Sven beskriver dynamiken i mitt eget förhållande. Jag ser på hur de skapar varandra, hur de växelvis drar relationen framåt. Vad de väljer bort, vem som blir tongivande. Ser hur hon som en gång funderade på modedesign istället väljer en annan väg, en som liknade Svens. Hon kom också att bli författare, med två Augustpriser i bagaget, och senare professor. Hon är oerhört musikalisk (en av sina Augustpriser har hon fått för en bok om det kinesiska instrumentet Qin), men det är något som tillsammans med Sven kommer i andra hand, han är nämligen helt ointresserad.

Sven beskriver deras relation, deras äktenskap, med en väldig klarsynthet. Han försöker beskriva båda sidorna, även hennes, och fram träder en berättelse om ett vanligt, men väldigt ovanligt, äktenskap.

Och jag tycker det är fascinerande. Hur de lever. Hur de bestämmer sig. Hur de formar sig eget liv. Hur de gör medvetna val hela tiden.

De skiljde sig – Sven och Ci – senare. Och det har jag svårt att hantera. För jag vill verkligen att de skulle leva lyckliga tills döden skiljde dem åt. Att det som Sven beskriver var ett framgångsrecept.

Men nu blev det inte så. Men jag tror fortfarande på dem. Att någonstans är de fortfarande tillsammans.