Titta! En ny bok!


Om du förvånat ser barnen växa upp (alldeles för fort) och vara på väg att lämna hemmet (alldeles för snart) och funderar på om du är riktigt klar med allt du borde ha sagt, gjort och lärt dem, och på vad som kunde blivit annorlunda då är Vi skulle ha fjällvandrat - och 25 andra misstag jag gjorde när barnen växte upp boken för dig. 

Det gick alldeles för fort. Och det blev inte riktigt som jag tänkt mig. 

Den här boken är en uppföljare till min megahit Familjens projektledare säger upp sig - som nu kommer som ljudbok. 

Vi skulle ha fjällvandrat - och 25 andra misstag jag gjorde när barnen växte upp är inte alls lika arg som sin föregångare, men jag hoppas att den berör precis lika mycket. 

Var ska man bo i San Francisco? Detta inlägget gäller både om du flyttar hit eller om du vill turista i SF utan att känna dig som en turist.




San Francisco har en myriad olika små områden, och kartan ovan är ändå bara en grov förenkling... Var man vill bo beror på vad man är ute efter för typ av område, och hur mycket man vill betala.


Många som INTE har barn satsar på North Beach, lite mer party där, eller runt Valencia och 24:e gatan i Mission.


Områden som jag gillar är Noe Valley (väldigt soligt), Duboce Triangle (där jag bor), Castro, Cole Valley. Längs med Irving Street i Inner Sunset är också bra. Och Mission!!! Men där får man vara lite försiktig, så att man inte hamnar vid motorvägarna, eller där det är lite sketchy, som man säger här. Väster om Mission, från 24 gatan är coolt, korsar man Mission österut mot Van Ness så blir det mer sketchy. Om det inte är 24:e gatan, för den håller på att bli superhipp. Hayes Valley är också hipsternirvana.


Alla de här områdena är bra om man INTE har bil (det finns spårvagn/tunnelbana, bussar och pendeltåg). Om man HAR bil kan man med fördel hitta kap i området North of the Panhandle – NOPA – och runt Divisadero.


En vanlig dag på Duboce Cafe

Nu har jag räknat upp områden som är förhållandevis dyra. Ju längre västerut man kommer (mot havet) desto billigare blir det, underligt nog. Men det beror på att det ofta är kallt och räligt och dimmigt, och att man kommer längre från centrum, som inte alls ligger i mitten av SF, utan i östra delarna. Men så länge som man bor nära en spårvagnslinje (Muni) kan man lätt ta sig runt, och det finns affärer och restauranger.


Om man vill flytta hit hittar man lägenheter via Craigs list. En brasklapp dock: Bostadsmarknaden i SF är helt överhettad. Det är oerhört dyrt och lägenheterna blir snabbt uthyrda. Och varje hyresvärd vill att man ska ha en "credit report", något som man får genom att använda sitt amerikanska kreditkort. Man kan inte ens få ett kreditkort utan en credit report – vilket är ett moment 22. Därför är det enklare för företag att hyra. Hyreskontrakten är på ett år, ingen uppsägningstid, efter det hyr man månad från månad och kan flytta ut i stort sett när som helst.


Ja, faktiskt.



När jag läste om Krigarens sköld för miljonte gången slog det mig att jag kan ju kolla om nästa del ”En plats att vila på” finns att köpa på Amazon. OCH DET GJORDE DEN!!! 20 dollar. Ett enda ex. Som blev mitt.


Detta är sjätte delen i Vibeke Olssons serie som börjar med slavinnan Callistrate, och följer familjen i tre generationer. Det är en helt fantastisk berättelse. Kristendomens framväxt finns alldeles i bakgrunden, som en röd tråd. Callistrate blir kristen och får sona det då hon döms till bordelltjänst, Sabina funderar mycket över gudarna i kraft av sitt utanförskap som hennes handikapp innebär (hennes ena arm är missformad), Callictus möter alltfler kristna, och i sista boken är kejsaren själv kristen och leder sina styrkor mot Rom under korsets tecken. Men boken handlar inte om kristendomen. Boken handlar om att vara människa. Om kärleken. Om dess nyckfullhet. Om dess fantastiska kraft att läka och resa oss. Om kärlekens baksida, att mista och förlora. Sabina säger ”livet är som en berusad krukmakare”.


Men att inte riskera att gå sönder är ju som att vara undanställd i ett skåp. Det var det jag som sa.


Jag intervjuade Vibeke Olsson en gång (hon bjöd på en väldigt god linssoppa till lunch) när jag arbetade för Sverige Radio. Jag flög till norra delarna av Sverige och Vibeke hade just gett ut boken Molnfri Bombnatt – som (också) är fantastisk. Vi pratade om Sabinaserien. Vibeke berättade att hon hade planerat att Sabina, precis som sin mamma, skulle bli kristen, men, som Vibeke sa ”Sabina ville inte”.


Jag vet att jag tänkte länge på det där, att ”Sabina ville inte”, vad var det för dumheter? Vibeke var ju författaren och bestämde väl? Nu när jag själv skriver förstår jag vad hon menade, gestalterna går sina egna vägar, om man tillåter det. Det blir bäst så.


Jag har flera exemplar av Vibekes böcker, åtminstone en uppsättning på landet och en här i USA. När en god vän gick bort frågade jag om jag kunde få ärva hans Vibeke böcker, det fick jag. Vi hade henne gemensamt. Och man vet aldrig när man behöver läsa lite Vibeke.


Just nu väntar jag på, förhoppningsvis, en ny bok om Bricken. Den serien skildrar arbetarrörelsens framväxt runt Sundsvalls stora sågverksindustri– hur bondesamhället möter industrisamhället och blir något alldeles nytt. Där arbete inte bara är en försörjning, utan även en identitet.


I en intervju säger Vibeke att Bricken lever till in på 40-talet, så jag hoppas, hoppas att det kommer en sista bok som knyter ihop hennes historia. Hoppas, hoppas.



Ok, jag gillar hipsters. Jag måste erkänna det. Man kan fnissa åt deras skägg och tatueringar och "vi bryr oss bara om kvalitet, inte yta, och därför ska vi öppna kaféer och affärer i gamla kala industrilokaler för att understryka hur lite vi bryr oss om yta".


Men om jag får välja mellan att dricka vanligt amerikanskt blaskigt kaffe eller hipsterkaffet i San Francisco väljer jag skäggkaffet vilken dag som helst. Och om jag får välja mellan plastpåsebröd i mataffären eller surdegsbröd med valnötter som man måste förboka, så skänker jag en tacksamhetens tanke till alla hipsters som viger sitt liv åt att göra det bästa brödet, den bästa pizzan, den bästa kombuchan, den bästa sushin och den bästa vadsomhelst.


Så The Mill är ett ganska typiskt San Francisco café egentligen. Bra kaffe, vinyl-musik, dyrt hemmabakat bröd, löste, marmelader och sånt. Inrymt i en industriell lokal som utstrålar att de inte bryr sig om yta, och full med hipsters som jobbar på sina Macbooks. Startades av en person med det passande namnet Josie Baker. Hon har gett ut bakböcker också minsann. Köp med ett Adventurebread, proppfullt med nötter och frön och utan gluten, så lever du längre, så hipstrarna kan tjäna mer pengar på dig. Och jag är helt med på det.