Mina favoritförfattare: Vibeke Olsson


När jag läste om Krigarens sköld för miljonte gången slog det mig att jag kan ju kolla om nästa del ”En plats att vila på” finns att köpa på Amazon. OCH DET GJORDE DEN!!! 20 dollar. Ett enda ex. Som blev mitt.


Detta är sjätte delen i Vibeke Olssons serie som börjar med slavinnan Callistrate, och följer familjen i tre generationer. Det är en helt fantastisk berättelse. Kristendomens framväxt finns alldeles i bakgrunden, som en röd tråd. Callistrate blir kristen och får sona det då hon döms till bordelltjänst, Sabina funderar mycket över gudarna i kraft av sitt utanförskap som hennes handikapp innebär (hennes ena arm är missformad), Callictus möter alltfler kristna, och i sista boken är kejsaren själv kristen och leder sina styrkor mot Rom under korsets tecken. Men boken handlar inte om kristendomen. Boken handlar om att vara människa. Om kärleken. Om dess nyckfullhet. Om dess fantastiska kraft att läka och resa oss. Om kärlekens baksida, att mista och förlora. Sabina säger ”livet är som en berusad krukmakare”.


Men att inte riskera att gå sönder är ju som att vara undanställd i ett skåp. Det var det jag som sa.


Jag intervjuade Vibeke Olsson en gång (hon bjöd på en väldigt god linssoppa till lunch) när jag arbetade för Sverige Radio. Jag flög till norra delarna av Sverige och Vibeke hade just gett ut boken Molnfri Bombnatt – som (också) är fantastisk. Vi pratade om Sabinaserien. Vibeke berättade att hon hade planerat att Sabina, precis som sin mamma, skulle bli kristen, men, som Vibeke sa ”Sabina ville inte”.


Jag vet att jag tänkte länge på det där, att ”Sabina ville inte”, vad var det för dumheter? Vibeke var ju författaren och bestämde väl? Nu när jag själv skriver förstår jag vad hon menade, gestalterna går sina egna vägar, om man tillåter det. Det blir bäst så.


Jag har flera exemplar av Vibekes böcker, åtminstone en uppsättning på landet och en här i USA. När en god vän gick bort frågade jag om jag kunde få ärva hans Vibeke böcker, det fick jag. Vi hade henne gemensamt. Och man vet aldrig när man behöver läsa lite Vibeke.


Just nu väntar jag på, förhoppningsvis, en ny bok om Bricken. Den serien skildrar arbetarrörelsens framväxt runt Sundsvalls stora sågverksindustri– hur bondesamhället möter industrisamhället och blir något alldeles nytt. Där arbete inte bara är en försörjning, utan även en identitet.


I en intervju säger Vibeke att Bricken lever till in på 40-talet, så jag hoppas, hoppas att det kommer en sista bok som knyter ihop hennes historia. Hoppas, hoppas.