Mina favoritförfattare: Vilhelm Moberg


Jag läser om Utvandrarserien varje år. Fram och tillbaka. Jag läser aldrig om Roberts historia. Den är så ... förfärlig. Men resten, om och om igen. Jag förstår USA idag genom Vilhelms berättelse. Så enkelt är det.


I går stod jag vid havet som Vilhelm badade i varje morgon. Här i Carmel kom han att skriva stora delar av sitt epos. I (en fantastisk) biografi om Vilhelm Moberg, "Mannen från skogen", berättar författaren Jens Liljestrand hur Vilhelm badade varje morgon. Då gick han ned från sitt hyrda hus, det sluttar ner mot havet, tog sig ett dopp och gick sedan hem för att jobba.


Havet är magiskt vid Carmel. Igår låg dimman som en filt över solen och frätte bort alla färger. Hela byn är förresten magisk. Försök komma hit en vardag, på helgerna är det svårt att hitta parkering.


När man läser om en bok gång på gång, som jag har läst Utvandrarserien, så får den olika gestalt. Böckerna har så många bottnar. Är så många saker. Men mest av allt, för mig, är det en kärlekshistoria. Den mellan Karl-Oskar och Kristina.


De vackraste kapitlen hittar man i slutet av "Sista brevet till Sverige". Vilhelm var trött och sliten efter att ha jobbat på böckerna under nästan 10 år. Han är vad vi idag skulle kalla utbränd. Det skiner igenom i sista boken. Karl-Oskar är en bruten man, hans kropp är slut. Han har ständig värk och tillbringar timmar i sängen där en karta över hembygden håller honom sysselsatt. Kartan hjälper honom att komma hem - med den i handen färdas han tillbaka i tid och rum och här möter han kvinnan som skulle bli hans hustru om och om igen.


Så vackert. Precis som Carmel.